Helhetssyn lär man sig inte i simulatorn

Helhetssyn lär man sig inte i simulatorn

En god akademisk nivå på tandläkarutbildningen måste bygga på högklassig forskning. Frågan är bara om de nordiska länderna är på väg att tappa sin internationellt ledande ställning inom den odontologiska forskningen?

Borren avverkar metodiskt karies-angreppet. Men det är lite svårt att komma åt approximalt. Den ovane studenten prövar ur en ny vinkel och trycker till lite extra. Hoppsan! Borren slinter och far in i tungan. Det blöder rejält och patienten skriker i högan sky. En mardröm för en blivande tandläkare. Men även om patientens skrik låter högst illusoriskt kommer det från en högtalare i den nya simulatorn som tandläkarhögskolan har börjat använda i undervisningen. Här får studenterna öva upp handlaget innan de får börja behandla patienter.

De är en tänkbar bild av hur framtidens tandläkarstudenter lär sig ett moment i sitt framtida yrkes manuella del. Kanske väcker den farhågor hos någon läsare; ska datorer, maskiner och teknik dominera utbildningen? Hur går det då med vården? Hur ska studenterna lära sig omhändertagande, få en helhetssyn på patienterna?

I själva verket är ju simulatorer inget nytt i utbildningen; "gummor" har använts länge för studenternas första övningar med borren. Det nya är att de blir alltmer tekniskt komplicerade, utrustade med modern elektronik och avancerade program. Tandläkarhögskolan i Göteborg hör till de som är tidigt ute. En ny, datoriserad simulator installerades i juni 1999 och man är nu i full färd med att pröva vad den går för. Dessa moderna simulatorer är visserligen ännu ofullgångna och på tok för dyra. Men om fem-tio år väntas de ha utvecklats så långt och priset – precis som på annan elektronik – ha sjunkit så mycket att de kan vara i mer rutinmässigt bruk vid tandläkarhögskolorna.

Men, upprepar skeptikern, att vara tandläkare är inte bara att borra och göra fyllningar. Det är ett vårdyrke där vi tar hand om riktiga människor och har helhetssyn på patienten som ett adelsmärke. Det lär man sig inte i en simulator.

Finns någon som kan ogilla den beskrivningen av tandläkaryrket? Det går i varje fall inte att upptäcka någon skarp invändning i det 20-tal intervjuer med företrädare för tandläkarorganisationer och tandläkarhögskolor i Danmark, Finland, Norge och Sverige som har gjorts för den här artikeln. Tvärtom är deras svar på frågan om hur en god tandläkarutbildning ska vara utformad så lika att de lätt kan sammanfattas i ett par meningar:

Den ska ge en gedigen akademisk bakgrund inom odontologin och god manuell färdighet. Båda delarna är viktiga. Ingen av dem får försummas. Det krävs alltså en bra avvägning mellan basbiologi och klinisk träning i tandläkarutbildningen, också med riktiga patienter i stolen. Det gäller även i framtiden.

En av de intervjuade säger kort och kärnfullt: "Tandläkare är en fascinerande kombination av hantverk och akademiskt yrke."

Enigheten rubbas
Men det finns också en självkritisk röst som anser att utbildningen hittills har varit dålig på att ge en helhetsbild: Odontologin delas upp i många olika specialiteter och varje specialist tar sin lilla del av undervisningen. "Sedan låter vi de minst kvalificerade, studenterna, sätta samman detta till en helhet."

Men den grundläggande enigheten rubbas när svaret på frågan ska fyllas med mer konkret och framåtblickande innehåll. Oenigheten gäller inte vilka bakgrundsfakta som har betydelse för de framtida kraven på tandvården och därmed på utbildningen: tandhälsa och demografi, mer kunniga och krävande patienter, mångkulturellt samhälle, den ekonomiska utvecklingen, försäkringsregler och så vidare. Frågan om vilka forskningsrön som kan medföra krav på förändringar får inget eller ett tämligen svävande svar från flertalet intervjuade.

Nyanserad bild
Tandhälsan har utvecklats ganska lika i de fyra länderna. De yngre vuxna har jämförelsevis få fyllningar och andra ingrepp medan de äldre har fått mycket tandvård, har många egna tänder kvar. Gränsen går någonstans i 45-årsåldern och om tio år tillhör hälften av de vuxna den första gruppen.

Men bilden av den goda tandhälsan kan behöva nyanseras något. Det finns områden, framför allt i de större städerna, där också de yngre vuxna invånarna har betydligt sämre tandhälsa än genomsnittet och följaktligen behov av stora insatser av reparativ tandvård, information om profylax och så vidare.

Det ökande antalet äldre, och framför allt gruppen "äldre äldre", ställer tandläkaren inför ett annat problem. Allt fler av dem har egna tänder med stora lagningar. Det kommer att krävas stora insatser för att bevara acceptabel munhälsa för dessa människor: "Tandvård föder tandvård."

Allmänmedicinska sjukdomar är vanligare hos äldre med de särskilda krav det kan ställa på hur tandbehandlingen kan genomföras. Dessutom finns de nya kunskaperna om sambandet mellan oral hälsa och andra sjukdomar, till exempel hjärt-infarkt.

Hur påverkar då sådana faktorer tandvårdens innehåll och därmed kraven på utbildning?

Inte heller i svaren på frågan om tandvårdens framtida innehåll kan man hitta några stora skillnader. Men när svaren ska omsättas till en beskrivning av den framtida utbildningen och yrkesrollen blir motsättningarna tydliga.

En del av kroppen
Bland de akademiska företrädarna i alla fyra länderna finns starka förespråkare för att tandvård måste bli en medicinsk specialitet bland andra. Tandläkaren ska i framtiden bli munläkare.

Den provokativa truismen att "munnen är en del av kroppen" är alltså inte omstridd. Men, påpekar munläkartankens förespråkare, såväl i utbildningen som lagstiftningen och socialförsäkringarna skils i dag tänderna ut från kroppen och hanteras som en separat enhet. Detta kommer utvecklingen att göra slut på. Allt talar för att tandläkaren på lång sikt måste bli munläkare, en diagnostiker som kan överlåta mycket av dagens hantverk på annan personal, säger de i lite varierande ordalag.

Det starkaste motståndet mot munläkartanken tycks finnas i delar av tandläkarkåren, även om där också finns många som är positiva. Motstånd eller åtminstone skepsis finns också hos representanter för högskolevärlden; "halvförtjust" eller "det kanske kan ligga en del i det", är reaktioner från ett par intervjuade professorer.

Inget av de nordiska tandläkarförbunden har någon officiell åsikt om frågan.

Ett av motståndarnas främsta argument är erfarenheterna av stomatologerna i Sydeuropa. De var vidareutbildade läkare, men med betydligt sämre kunskaper i odontologi än tandläkare i exempelvis Nordeuropa och Nordamerika. Tandvården blev därefter. Det vill vi inte ha och dessutom har vi ju för bara några år sedan inom EU fått igenom att det ska vara en särskild tandläkarutbildning. Det blir svårt att plötsligt försöka ändra på det. De anser också att det fortfarande finns så stora behov av tandvård att tandläkaren av dagens snitt kommer att behövas ännu många år. "Odontologin är dessutom så stark och har sådana särdrag att den kan stå på egna ben."

Nej stomatologer av gammalt sydeuropeiskt snitt är inte någon bra modell, instämmer förespråkarna. Nu ska vi först ha en gemensam medicinsk bas och sedan i den odontologiska delen av utbildningen lägga stor vikt vid att öva upp den praktiskkliniska färdigheten. Det kanske måste bli en något längre utbildning eftersom mera stoff ska läras in. "Men", säger en professor, "det skadar inte människan att ha kunskaper".

Gemensam utbildning
Redan nu har tandläkarhögskolorna i Helsingfors, Uleåborg, Göteborg, Oslo och til dels Bergen gemensam utbildning för blivande läkare och tandläkare de båda första åren. I Finland är det som förr kallades odontologie kandidatexamen numera exakt samma som medicine kandidat. I Stockholm funderar man på frågan i samband med att läkarutbildningen vid Karolinska institutet ska göras om från grunden.

Skeptikerna håller med om att det finns ett behov av mer medicinsk kunskap hos tandläkarna. Men det vore att gå för långt att göra tandvård till en medicinsk specialitet. Genom förbättrat samarbete med läkarkåren kan de äldre patienternas ökade medicinska behov i samband med tandvård tillgodoses.

Men för förespråkarna blir detta istället ett argument för munläkartanken. Med en gemensam medicinsk bas under studietiden lär man sig respektera varandras kunskapsområden. "Då blir det lättare att föra dialogen med patienten i centrum, utan känslor av under- eller överlägsenhet", förtydligar en av dem.

Så kan man fortsätta att gå igenom de fakta, argument och åsikter som har framförts i intervjuerna utan att se några stora skillnader utom just i tolkningen och slutsatsen om hur tandläkarutbildningen och tandläkaryrket bör förändras i framtiden.

Ännu en farhåga från en del av dem som är skeptiska mot tanken på munläkare är att den manuella delen av utbildningen kan bli eftersatt om munläkartanken genomförs. Men i den frågan finns åtminstone i två länder redan i dag kritiska röster mot dagens utbildning. I Danmark har unga, nyutbildade tandläkare på senare år hävdat att de får för lite klinisk träning och därmed är för dåligt förberedda för tandvårdens vardag. En utvärdering som gjordes 1998 gav dock inte stöd för de unga tandläkarnas kritik. Istället ansågs utbildningen ha både god vetenskaplig nivå och ge tillräcklig klinisk träning. Däremot kritiserades pedagogiken; undervisningen var för gammaldags, för lärarstyrd och för lite problemorienterad. Här krävdes förnyelse.

I den senare delen finns erfarenhet att hämta från flera andra nordiska tandläkarhögskolor. Malmöhögskolan var först ut med problembaserat lärande (PBL) som pedagogisk metod när den efter fem års uppehåll åter började ta in studenter till grundutbildningen 1990. Nu tillämpar tandläkarhögskolorna i Helsingfors, Uleåborg och Oslo metoden. "Det väsentliga med PBL är att denna pedagogiska metod inte gör det till lärarens ansvar att lära ut utan studentens att lära in", säger en entusiastisk lärare.

Mer klinisk träning
Även i Sverige finns kritiker som anser att tandläkarstudenterna måste få bättre manuell färdighet under utbildningen. Sedan det så kallade AT-året (AT=allmän-tjänstgöring) avskaffades 1994 har de nya tandläkarna för dålig manuell färdighet. Skälet till att AT-året avskaffades var att landstingen inte kunde få fram tillräckligt många AT-tjänster.

Nu höjs krav på att ge tandläkarstudenterna mer klinisk träning, till exempel genom att återinföra AT-året. Det borde vara betydligt lättare nu när det efter nedskärningen av tandläkarutbildningen bara behövs 160 platser jämfört med 290 när det avskaffades. En tanke som diskuteras är att AT borde kunna förläggas också hos privattandläkare.

Ännu en fråga med betydelse för tandläkarens arbetsuppgifter och därmed utbildningsbehovet är arbetsfördelningen mellan de olika yrkesgrupperna inom tandvården: Vilka av dagens arbetsuppgifter kräver en tandläkarutbildning? Hur mycket kan överlåtas på tandhygienisten eller tandsköterskan utöver det de gör i dag?

Flera av de akademiska företrädarna anser att betydligt fler arbetsuppgifter än i dag kan överföras till annan personal:

"Det behövs inte en femårig akademisk utbildning för att avlägsna tandsten, putsa tänder eller borra upp enkla hål och göra fyllningar. Däremot blir diagnostiken mer och mer krävande när vi får fler äldre med egna tänder och allmänmedicinska sjukdomar. Där behövs läkarkonsten."

En provokativt sinnad professor spetsar till saken: "Om jag skulle vara elak skulle jag säga att 80 procent av det som tandläkaren gör i dag skulle kunna delegeras till tandhygienister."

Arbetsledare i teamet
Men så långt går ingen annan och tandläkarförbunden är betydligt mer återhållsamma. De poängterar, liksom högskolornas företrädare, att tandläkaren ska vara arbetsledare i tandvårdsteamet. I en programskrift från Finlands tandläkarförbund sägs att tandläkarna bär helhetsansvaret för vården, inklusive de uppgifter som har "delegerats" till tandsköterskor och tandhygienister. Det behövs ingen utökad utbildning av tandhygienister och det finns inga motiv för att de skulle arbeta på egna, självständiga mottagningar. Då skulle vården sakna "medicinsk grund", heter det i skriften.

Också de övriga förbunden poängterar att tandläkaren i kraft av sin kompetens är arbetsledaren och i medlemsleden finns många motståndare mot att överlåta fler uppgifter till annan personal.

Men för att klara denna arbetsledande roll behövs utbildning i ledarskap och det måste förbättras i framtiden. Hittills har det varit en försummad del men nu har flera av högskolorna börjat föra in också detta i utbildningen.

IT-tekniken har redan gjort sitt intåg på tandläkarhögskolorna och väntas få allt större betydelse i framtiden, inte bara i den teoretiska utbildningen utan också i den praktiskkliniska. Den inledande beskrivningen av simulatorn är ett exempel på hur modern elektronik kan utnyttjas i utbildningen. En rad andra projekt är under utveckling.

I PBL är datorerna självklara redskap i studierna. I vetenskapliga databaser söker studenterna fram den kunskap som de behöver för att lösa sina uppgifter. Det är knappast något problem för de blivande tandläkare för som en professor påpekar: "För första gången har vi här ett område (IT) där studenterna är bättre utbildade än lärarna."

Nya rön i databaser
Ett av de projekt som nu pågår för att utnyttja IT är Learning and Education Online (LEO) i samarbete mellan tandläkarhögskolorna i Köpenhamn och Malmö. Det är en form av distansundervisning där läraren lägger in frågor och svar, eleven hämtar frågan till sin dator, formulerar sitt svar och sänder det med e-post till centrala datorn, får lärarens svar och skickar sedan sin jämförelse av de båda svaren till läraren som då kan göra en individuell bedömning av elevens prestation.

Ett projekt vid oralmedicinska kliniken, Tandläkarhögskolan i Göteborg illustrerar också den moderna elektronikens möjligheter att samla in, sammanställa och analysera data och att snabbt sprida den nya kunskapen. Bilder av patienters slemhinnor läggs in i datorn och analyseras av programmet. Studenterna kan göra en avgränsad sökning – exempelvis jämföra lichen planus hos patienter i två olika åldersgrupper för att se om det finns några skillnader. I framtiden kan detta utnyttjas i ett vidare samarbete, t ex för hela Europa och visa inte bara åldersskillnader utan också geografiska olikheter. Tillsammans med bilderna finns data om behandling och dess resultat som kan sammanställas på det sätt som studenten eller den redan verksamme tandläkaren som vill förnya sin kunskap beställer av datorn.

Redan nu sprids nya rön snabbt genom att de läggs in i databaser så snart de finns tillgängliga. Vem som vill i världen och har tillgång till internet kan omedelbart ta del av dem. Men, påpekar de intervjuade forskarna, detta ger problem med den vetenskapliga kvalitetsgranskningen. Hur ska dagens system för "peer review" utformas när den som vill själv kan publicera sitt arbete på internet och omedelbart nå ut till läsarna, istället för att vänta månader, kanske år på att få in artikeln i en ansedd vetenskaplig tidskrift?

Den elektroniska publiceringen står i stark kontrast till hur det var för några få decennier sedan. Då sammanfattade en professor ett helt forskarlivs kunskap i en lärobok, där både ett och annat kunde vara föråldrat när boken kom ut. I framtiden kommer studenten att ha tillgång till en ständigt uppdaterad elektronisk lärobok.

För efterutbildningen öppnas helt nya perspektiv. Via internet kan tandläkaren kontinuerligt komplettera sina kunskaper helt enligt egen önskan. Samtidigt påpekar de lärare på tandläkarhögskolorna som arbetar med denna teknik att man aldrig kan räkna med att all grundutbildning och all efterutbildning ska ske på elektronisk väg. De sociala och personliga kontakterna, mötena ansikte mot ansikte är viktiga. Människan är en social varelse.

Datoriseringen av journalhanteringen ger också, rätt utnyttjad ökade möjligheter att kontinuerligt utvärdera det kliniska arbetet och därmed öka kunskapen om vad som är bra och vad som är mindre bra.

Denna effekt av IT-tekniken får inte bara betydelse för utbildningen utan i högsta grad för forskningen och forskarna. Den kan kanske ses som en illustration till den grundläggande enigheten om tandläkare som ett akademiskt yrke, att utbildningen ska baseras på vetenskaplig kunskap och att odontologisk forskning och odontologisk utbildning måste gå hand i hand.

Satsa på forskarbana
Det betyder också att en del av dem som utbildas måste satsa på en karriär som forskare. Men här finns problem och om inga åtgärder vidtas kan de bli än större i framtiden. Det som bekymrar flera av forskningens företrädare är att det på senare år har blivit allt svårare att rekrytera unga tandläkare till forskning och det tycks vara gemensamt för alla de fyra länderna, i själva verket en internationell trend. Men rekryteringsproblemet tycks vara mindre vid högskolor som tillämpar problembaserat lärande.

Flera av de intervjuade forskarna framhåller att tandläkare har högre inkomst än forskare som ett skäl till svårigheten att få tandläkare till forskning: "Det har alltid varit mer lönsamt att vara tandläkare, så vi måste försöka hitta de studenter som inte ser pengar som det viktigaste i tillvaron."

Forskare är inte samma prestigefyllda yrke som förr, är en annan förklaring, ett påstående som dock gäller för många andra akademiska yrken. Andra områden som till exempel IT och reklam tävlar om de ungas gunst.

Bristen på tjänster för disputerade forskare är ytterligare en förklaring som anförs till rekryteringsproblemet. Inte nog med att forskarutbildning och doktorandarbete ska ske under de år man oftast också bildar familj och får barn utan dessutom är det sedan osäkert om man kan få en forskartjänst.

I Finland och Sverige finns ytterligare en förklaring; antalet platser i tandläkarutbildningen har minskats kraftigt på senare år och därmed rekryteringsbasen för forskare. I Finland lades tandläkarhögskolorna i Åbo och Kuopio ner 1998. I Åbo finns ett odontologiskt institut för forskning samt specialist- och efterutbildning kvar. I Sverige minskades antalet platser vid tandläkarhögskolorna 1994 från 280 till 170.

Avancerad grundforskning
En följd av svårigheten att rekrytera fakulteternas egna studenter till den vetenskapliga banan är att allt fler av de odontologiska forskarna inte är tandläkare utan har annan bakgrund; biokemister, molekylärbiologer, statistiker etc. Det ser dagens forskare i många avseenden som en positiv, till och med nödvändig utveckling.

Skälet är – också det en internationell trend - att grundforskningen numera är så avancerad att det krävs kunskaper från en rad olika discipliner för att kunna göra meningsfull forskning, biokemi, statistik, genetik, molekylärbiologi och så vidare.

Det är också nödvändigt med tillräckligt stora forskargrupper – med ett av forskarvärldens modeuttryck gäller det att uppnå en "kritisk massa" – för att med framgång kunna hävda sig i forskningens allt snabbare tempo. Kampen om att vara först med nya rön är minst lika stor som journalisters tävlan om att vara först med den stora nyheten.

Men det finns en fara, varnar de intervjuade professorerna, om alltför många av de odontologiska forskarna inte är tandläkare. Det krävs kunskap om tandvård för att kunna ställa de frågor som kan ge kliniskt intressanta och användbara resultat. "Därför finns en risk för att den kliniska förnyelsen påverkas negativt om alltför många forskare saknar erfarenhet av att arbeta i tandvården."

I Åbo har problemet en särskild kaliber eftersom grundutbildningen har upphört. Den enda möjligheten att få unga tandläkarstuderande till forskarutbildning är att de skulle söka sig dit från tandläkarhögskolorna i Helsingfors och Uleåborg, som kan man förmoda, gärna själva tar hand om forskarbegåvningarna. Därför finns nu långt gångna planer på ett samarbete med Karolinska institutet om en utbildningslinje för tandläkare som vill bli forskare. Tanken är att ta in fem-tio finska studenter per år. De ska först få sin grundläggande prekliniska utbildning i Åbo men sedan åka till Huddinge för den kliniska delen och för att avlägga tandläkarexamen. Forskarutbildningen ska äga rum i Åbo, men disputationen antingen i Huddinge eller Åbo.

Sverige bland de främsta
I Sverige publicerades på försommaren 1999 en utvärdering av den odontologiska forskningen gjord av en internationell forskargrupp ledd av professor Mogens Kilian, Aarhus och med professorerna Martin Addy, Bristol, Richard R Ranney, Baltimore och Irma Thesleff, Helsingfors som medlemmar.

De gjorde en grundlig genomgång av forskningen, besökte de fyra fakulteterna och träffade både etablerade forskare och doktorander. I sin rapport skriver gruppen att svensk odontologisk forskning har varit och fortfarande är bland de främsta i världen både kvantitativt och kvalitativt. Men den ställningen är hotad på grund av ekonomiska åtstramningar under en följd av år. Hotet förstärks av en inneboende konservatism i systemet som därför saknat förmåga att anpassa sig till de nya villkoren.

Det råder hög produktivitet, men de publicerade artiklarna har mycket varierande kvalitet. Gruppen konstaterar att det knappast förekommer något forskningssamarbete mellan de fyra tandläkarhögskolorna i Sverige.

Den anser att åtgärder är nödvändiga för att förhindra stagnation eller till och med kollaps för den svenska odontologiska forskningen. Bland förslagen från gruppen är att Tandläkarhögskolorna kritiskt utvärderar sin forskning och koncentrerar den till färre områden, inrättar fler tjänster för disputerade forskare och börjar samarbeta mer.

Man kan undra hur mycket i rapporten som också skulle kunna appliceras på den odontologiska forskningen i de övriga tre länderna. Brist på pengar framhävs av forskare i alla de fyra länderna som en faktor, även om man får intrycket att det är ett mindre bekymmer i Finland. Det är en allmän uppfattning att de tillgängliga resurserna i framtiden måste koncentreras på färre forskningsområden och det har redan börjat, i synnerhet i Finland. Vid exempelvis odontologiska forskningsinstitutet i Åbo fanns tidigare 40-talet olika forskningsområden men nu bara ett 10-tal.

Bristen på tjänster för disputerade forskare är också gemensam för de fyra länderna.

Befogad oro
Så oron för den nordiska odontologiska forskningens internationella ställning är uppenbarligen befogad. Men samtidigt pekar några av forskarna på de möjligheter till god forskning som skulle finnas med ett organiserat samarbete mellan de fyra länderna. Det finns mycket bra förutsättningar för gemensamma projekt, inte minst inom epidemiologin; likartad samhällsstruktur, register och språket - "finskan är ett hinder, men forskarspråket är ju engelska", påpekar en professor. Tillsammans skulle nordisk odontologi kunna göra mycket god forskning.

Behovet av forskning är stort. Det är forskarna ense om. Fortfarande saknas mycket basal kunskap om tand- och munhålesjukdomarnas etiologi och dessutom vilar det mesta av dagens behandlingar i tandvården ur vetenskaplig synvinkel på en ganska bräcklig grund, mer på beprövad erfarenhet. Vår provokativt sinnade forskare säger att "99,9 procent av det som görs i tandvården i dag saknar denna solida vetenskapliga bas" och tycker inte att det är så oerhört stor överdrift.

Den ökade betoningen på att hälso- och sjukvård ska vila på vetenskaplig grund är internationell och har skapat ett nytt modeord inom både medicin och odontologi "evidence-based", som vanligt alltså hämtat från engelskan. Tanken är att den vård som ges ska vara grundad på väl dokumenterade vetenskapliga data.

I Sverige har Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU), som startades 1987 för att utvärdera medicinska metoder, sedan 1 januari 1999 samma uppdrag för tandvården och en vetenskapligt skolad tandläkare har anställts.

Behov av kreativa eldsjälar
Det är svårt att få forskarna att peka ut vad som är den mest framstående forskningen inom nordisk odontologi för närvarande. Det är lättare att tala om den forskning som redan är gjord och etablerad än om det som hör framtiden till. Och i den mån de säger något om dagens forskning blir det oftast med ett ursäktande "tyvärr känner jag ju bäst till mitt eget område". En förklaring kan vara den som en av forskarna anför i ett resonemang om avståndet mellan forskarna och tandläkarna ute på fältet: "Forskningen är i dag så avancerad att det ibland bara är de som själva arbetar inom ett speciellt område som förstår den."

En uppräkning av alla namn och områden som har nämnts i intervjuerna skulle bli långrandig och kanske få bieffekten att de som inte nämns skulle känna sig utpekade som dåliga forskare.

Frågan om vad i dagens forskning som inom överskådlig framtid kan få klinisk betydelse blir i praktiken också obesvarad: "Det är svårt att spå."

Men ett svar som fler av forskarna ger i lite varierande formuleringar är att "profilerad forskning skapas kring kreativa eldsjälar", gror, växer och blomstrar men vissnar sedan ofta ner när den ledande forskaren går i pension och så sakteliga avvecklar sin vetenskapliga verksamhet.

Frågan om vilka som är dagens kreativa eldsjälar får besvaras av framtidens odontologihistoriker.

Lennart Edqvist