Att restaurera en tand – är det bra medicin?

Att restaurera en tand är en vardagsrutin inom tandvården som sällan eller aldrig ifrågasätts. Att ifrågasätta, skulle beröra själva kärnan inom yrket. Inom professionen reflekterar vi sällan kritiskt över begreppet «drilling and filling». Men det gör andra; I en ledare i The Lancet 2009 (1) beskrevs den odontologiska professionen på följande sätt: «Dentists have also taken little interest in oral health, preferring to treat rather than prevent oral disease.» En månad senare provocerade British Dental Journal (2) sina läsare genom att fråga om oral hälsa och tandvård var förenliga. Och nu publicerar vi en serie av artiklar som fokuserar på restauration av en tand. Är detta rent vansinne?

Nej, det är det inte. Att restaurera eller icke restaurera är ett kliniskt beslut som vi tar flera gånger varje dag, och som får livslånga följder för patienterna. Ibland kan restaurationen vara ett steg för att främja oral hälsa, då som ett komplement till orsaksinriktad och förebyggande behandling. I de nordiska länderna håller vi i dag såklart inte med uttalandena i nämnda ledare, eftersom tonvikten på förebyggande åtgärder och att inte restaurera tidiga kariesskador hos oss har lett till en dramatisk minskning av kariesprevalensen. Restaurering av kariesskador är självfallet fortfarande en viktig behandling och adhesiva fyllningsmaterial har skapat förutsättningar för mindre invasiv reparativ vård som torde öka den mekaniska hållbarheten hos både tand och fyllning.

De separata artiklarna i denna serie kommer att följa nedanstående resonemang (Figur 1):

Efter att ha diagnostiserat kariesrisk eller kariesskador hos en patient måste vi ta ett beslut om behandling. Den kan omfatta orsaksinriktad och förebyggande behandling, restauration eller till och med extraktion. En naturlig utgångspunkt i en serie artiklar om tandrestaurationer är beslutsfattande och analys av konsekvenserna av att restaurera kontra konsekvenserna av att inte restaurera, med speciell hänsyn till icke-invasiv behandling. Då ett beslut att restaurera är fattat, kommer fokus att ligga på preparation av en kavitet som passar det aktuella fyllningsmaterialet, och helst även till kariesskadan, emalj- och dentinbonding samt materialegenskaper. Kliniska rutiner för att uppnå optimal fyllningskvalitet kommer att vara ett centralt ämne, och restauration av rotkaries hos äldre kommer att få särskild uppmärksamhet. Slutligen, och kanske mest relevant, kommer fyllningens överlevnad i munnen att analyseras och diskuteras. Denna serie av artiklar omfattar inte behandling och förebyggande av dentala erosioner eller bett med omfattande slitage som kan kräva särskilda behandlingsmetoder.

Vi vet alla att en frisk, icke restaurerad tand är att föredra och att metoder för att bibehålla en frisk tand frisk finns tillgängliga. Vi vet också att vi inte lyckas förebygga och stoppa karies hos alla våra patienter. Reparativ behandling är alltså att ta till, när allt annat har misslyckats. När väl ett beslut att laga är taget, är det av stor betydelse att patientkooperation och kvaliteten på fyllningen blir optimala för att maximera tandens och fyllningens livslängd

Några reflektioner kring karies, fyllningsteknik och livslängd hos fyllningar kan komma väl till hands när man funderar på huruvida fyllningar är bra medicin vid behandling av karies.

Korresponderande författare: Dan Ericson, Odontologiska fakulteten. Malmö universitet, SE 205 06 Malmö, Sverige. E-post: dan.ericson@mah.se